Prolog (4, Chockerande förändring)

 Prolog (4, Chockerande förändring)

Det är tydligt att Si Yangqing, efter att ha utfört sin strategi och dödat fyra järngardister, ådrog sig själv mindre skador. Han visste att Chang Ban och de återstående tre järngardisterna tillsammans inte var någon match för honom. Chang Ban ensam hade mycket större inre styrka än han. Allt han kunde lita på nu var hans begränsade behärskning av "objektkontroll" och hans behärskning av både Fenglungängets och Tieshousektens unika färdigheter, vilket gjorde att han knappt kunde hantera de fyra männen framför sig.

Så Si Yangqing kunde bara följa sin tidigare utarbetade plan: så länge han först kunde döda några järngardister kunde han försvara sig så mycket som möjligt och vinna tid. Faktum är att Si Yangqing, förutom att behärska de unika färdigheterna hos både Fenglungänget och Tieshousekten, också hade haft möjlighet att sparra med en mästare från bortom Kinesiska muren. Genom deras utbyte av unika färdigheter lärde han sig "Jadesvärdstekniken", som absorberar och intrasslar energi. Han använde dock för närvarande denna "Jadesvärdsteknik" med ett flexibelt svärd. Trots de ständigt föränderliga kampsporterna och det oändliga framväxandet av mästare var han sannolikt den enda unge mannen bland den yngre generationen som kunde förkroppsliga mästarens rike som bemästrade alla slags vapen med bara händer.

Om han inte hade åtrått "Vägens hemliga skriftrulle" och sin vanföreställning om att kultivera odödlighet, skulle Järnhandsektens ledarskap med sin intelligens och skicklighet ha fallit i hans händer om hans falske mästare, Huang Xuanfeng, hade dött eller gått i pension. Han kunde sedan i hemlighet infiltrera Fenglun-gänget, endast genom att använda subtila taktiker och planera en konspiration för att förgöra den århundraden gamla Järnhandsekten och utrota den helt.

Men nu var hans tankar enbart fokuserade på att söka den odödliga vägen. Han hade liten tillgivenhet för Fenglun-gängets ledare, Ying Yuxue, eftersom han visste att han blev utnyttjad. Han var ännu mer fientlig mot Järnhandsekten. Så länge han kunde undkomma Chang Bans och hans mäns omringning och attacker idag, hade han beslutat att lämna Weiguo och söka en avskild plats i bergen för att utöva "Vägens hemliga skriftrulle". Även om Fenglun-gänget och Tieshou-sekten var svurna fiender från och med nu, skulle det inte ha något med honom att göra. Även om Ying Yuxue kanske var ivrig att förgöra Tieshou-sekten, brydde han sig inte så mycket.

Med Tieyi-vakterna som höll Si Yangqing tillbaka, släpptes Chang Bans stavtekniker lös med ohämmad energi, men ju mer han attackerade, desto argare blev han. Si Yangqing var två generationer yngre än honom, efter att ha varit Huang Xuanfengs lärling, och han hade sett honom utveckla sina kampsportfärdigheter. Han förväntade sig aldrig att han skulle ha nått mästarens nivå. Oavsett hans inre styrka var hans kampsportfärdigheter utan tvekan i nivå med hans egna.

Om vi ​​inte eliminerar den här pojken idag, när han återvänder till Fenglun-gänget och samlar hela Fenglun-gänget, eller när han lär sig "Vägens hemliga skriftrulle", kommer han att strida mot Tieshou-sekten. Vem kan motstå? Skulle inte vår sekt vara dömd till undergång?

Dessutom har Si Yangqings kusliga svärdskonst en kraftfull sugkraft, och tekniken han använde för att döda de fyra Tieyi-vakterna verkar kunna mobilisera rymden. Kan detta vara den odödliga kraften från "Vägens hemliga skriftrulle"? Chang Ban tänkte för sig själv: "Jag får aldrig vara slarvig igen. Jag måste behandla Si Yangqing som min största fiende."

Just när Chang Ban insåg detta, fann Si Yangqing, som hade hållit tillbaka, äntligen en möjlighet att utföra sitt nästa drag.

I det ögonblicket samlades tre Järngardister, deras långa svärd bildade en triangel och stack framåt. Detta var en form av lönnmord känd som Sju-dödande formationen. Med stöd från de andra fyra Järngardisterna kunde den bryta igenom vilket motstånd som helst och utdela ett dödligt slag, ett kraftfullt dödande drag.

Men nu, utan stöd från de andra fyra Järngardisterna, visade Si Yangqing ingen rädsla. Han sträckte sig plötsligt ner i påsen vid midjan och drog ut en handfull mörkgröna frön. Han undertryckte den intensiva smärtan, öppnade handen och släppte den. Dussintals fina kottar sköt ut i ett solfjäderliknande mönster, alla kastade de sig mot de tre Järngardisterna. De mörkgröna fröna glödde ett svagt lila ljus och innehöll tydligt ett extremt giftigt gift.

De tre Järnklädda Gardisterna var experter, skickliga på anfall och försvar. När de såg situationen hota aktiverade de alla sina Järnklädda Skjortor, stannade och drog sig tillbaka, svingande sina långa svärd i sidled för att blockera de dolda vapnen.

Det var konstapel Shi Lanyings tur att lida. Han hade stått på avstånd och bedömt situationen, säker på att han kunde ge sig av när som helst, och helt övertygad om att Chang Ban och de andra skulle segra.

Så, när Si Yangqing avfyrade ett dolt vapen och de tre järnklädda vakterna undvek det, stod han där dåraktigt. Först när ett lila ljus träffade hans hals kollapsade han, klamrade sig fast vid sin blödande hals, fylld av ånger. Först då insåg han sitt sanna syfte: en simpel obetydlig gestalt, lätt avfärdad av Si Yangqing.

Si Yangqing kastade en nonchalant blick på konstapelns lik, hans ansikte uttryckslöst, som om hans död inte var något annat än en myras.

Medan han tittade rusade han iväg. Att det dolda vapnet släpptes var bara en förspel till att förfölja de järnklädda vakterna. Han hade länge varit beredd att ta tillfället i akt att lägga sig i bakhåll och döda dem. Järngardet drog sig snabbt tillbaka, men Si Yangqing förföljde ännu snabbare. Hans sidenlindade mjuka svärd siktade mot den närmaste och blev plötsligt hårt som ett spjut, rakt och darrande med en vass egg. När Si Yangqing passerade järngardet stack svärdet ut och genomborrade hans bröst. Sedan, med en ljusblixt, drog Si Yangqing tillbaka det mjuka svärdet.

Med en blodig stänk stirrade Järngardet tomt in i döden.

Chang Ban såg på från avstånd och var förkrossad över ännu ett Järngardes död. Han hade redan attackerat Si Yangqing med all sin kraft, vilket tvingade honom att försvara sig och oförmögen att slå tillbaka. Oväntat lyckades Si Yangqing, mitt i sitt hektiska schema, använda ett dolt vapen och sedan, med hjälp av sin "objektkontrollteknik", sög in Järngardet i sin kropp och genomborrade honom till döds.

Djupt bedrövad övervägde Chang Ban att storma framåt med sin stav och utnyttja Si Yangqings paus för att släppa lös sitt ultimata drag och fånga honom. De var dock fullständigt oförutsägbara. Med Järngardet död var de återstående två chockade, deras inre energi trög. Si Yangqing, alltid så smidig, tog tillfället i akt. Han vred foten och riskerade ett bakåtsprång, hans sidenlindade svärd förvandlades till ett bredsvärd och högg tvärs över en av Järngardet.

Den Järnklädda Gardet höll instinktivt sitt svärd horisontellt för att blockera, men den Järnklädda Gardet bredvid honom, som reagerade med lika smidighet, förvandlades till en vass kon, svingade ett långt svärd i båda händerna och stormade rakt mot Si Yangqing.

Si Yangqing anade faran, men han var ovillig att släppa den Järnklädda Gardet före honom. Så han flög med sitt svärd, och det Sidenlindade Svärdet fortsatte att hugga mot den Järnklädda Gardet och skar av honom över midjan. Nästan i samma ögonblick stack den sista återstående Järnklädda Gardet bakom honom honom i vänster rygg med sitt långa svärd. Även med Si Yangqings "Sväljande Andningsteknik" som skyddade honom, stönade han av smärta efter att ha blivit träffad av svärdet. Med ett bakhandsslag släppte han lös en vindpust, genomborrade svärdet och undkom farlig väg.

Chang Bans ormstav högg ner i hans huvud. Allvarligt skadad, med sin inre energi tömd, kunde Si Yangqing bara kollapsa och falla till marken. Men att rulla på marken var ingen match för att gå. Dessutom gjorde Chang Bans djupa inre energi hans fotarbete snabbare än vanliga mästares. När han väl hade Si Yangqing fastklämd, släppte han lös ett kontinuerligt och skickligt flöde av stavtekniker, likt en katt som leker med en mus och klamrar sig fast vid Si Yangqings fallande kropp. Dessutom såg det enda återstående Järngardet, trots att det var fullständigt skräckslaget, Si Yangqing fastklämd till marken av Chang Ban. Han kippade efter andan, hans andetag tjocka av förbittring och blodtårar. Han tvingade sig själv att förfölja Si Yangqing. Om Chang Ban inte hade dödat honom, skulle han ha stått vakt och aldrig gett Si Yangqing en chans att resa sig.

Si Yangqing tumlade oavbrutet, hans situation svår och osäker, hans enda hopp om döden.

Plötsligt utbröt ett gyllene ljus från väster, som flammade mot honom med obeskrivlig hastighet. På ett ögonblick förvandlades det till en gyllene tegelsten stor som ett hus, som svävade strax ovanför Chang Bans huvud. Sedan ett avlägset rop av "Hit!" Den gyllene tegelstenen föll ner över Chang Bans huvud, likt en flugsmällare, dess hastighet för hög för att undvika. Händelsen tog plötsligt en vändning till det värre. Chang Ban, en erfaren krigare, aktiverade omedelbart sina "Fyra Ödeläggande Demoniska Konster" för att skydda sig. Hans kropp var starkare än trä, men den gyllene tegelstenens anslag visade sig vara helt ineffektivt. Med en dov duns dog han som en fluga.

Märkligt nog dog Chang Ban efter den dova dunsen, och den gyllene tegelstenen försvann plötsligt och förvandlades till en gul talisman som drev ner till marken. Små runor syntes svagt på talismanen. Sedan, med ett väsande, brast talismanen i lågor i luften, upplöstes omedelbart i svart aska och föll tillbaka.

Således undkom Si Yangqing den gyllene tegelstenens attack. Liggande på marken såg han den otroliga scenen utspela sig med vidöppna ögon. Sedan, från väster, såg han en jätte över två meter hög och en dvärg, knappt en meter hög, sväva mot honom. Märkligt nog rörde sig jätten och dvärgen, trots att de till synes rörde sig i otrolig hastighet, med otroligt långsamma steg, som om de åkte på ett hjulfordon.

"Vindkontrollteknik..." Si Yangqing blev chockad av misstro när han plötsligt kom ihåg "Vägens hemliga skriftrulle". Den beskrev tydligt denna teknik, även om ordförrådet var oklart och sfären djupgående, vilket gjorde honom oförmögen att förstå den.

Si Yangqing misstänkte att dessa två märkliga individer var kultivatorer. Reaktionen hos den enda återstående Järnklädda Gardet i närheten var dock helt annorlunda. Han var fullständigt förskräckt, hans ansiktsuttryck avslöjade rädsla, en blick av nära döden men ovillig resignation.

Han var desperat att fly, utan att längre ha det självförtroende han känt tidigare när han var i underläge och jagade Si Yangqing.

Så, med fullständig förtvivlan, stack han sitt svärd i skidan och flydde redan på en bråkdels sekund. Men de två kultivatorerna bakom honom, en av dem en dvärg, verkade ovilliga att släppa honom. Den gulklädde dvärgen sträckte sig plötsligt in i sitt bröst och drog fram en talisman, becksvart som bläck, inskriven i en märklig skrift. Dvärgen mumlade en formel, och talismanen virvlade runt i vinden och förvandlades till ett svart ormliknande föremål som sköt som en pil mot det löpande Järngardet.

När den svarta ormen mötte Järngardet förvandlades han till en boll av vilseledande eld, som flammade med en virvlande låga och avgav en skimrande, lila, fosforrök som täckte vaktens hela kropp. Och skrämmande nog var denna vilseledande eld lika våldsam som smält lava och reducerade omedelbart det sista Järngardet till aska.

Detta sista Järngarde försvann, utan ett enda ljud, in i den dödliga världen.