Prolog (1, Desperat)

Prolog (1, Desperat)

Tusentals kilometer högt uppe i himlen svävade en svart örn med vitt huvud, dess genomträngande blick fäst vid en ryttare och en person nedanför.

Över den vidsträckta vildmarken ekade ljudet av hastiga hovar när en röd häst galopperade i full fart. Ryttaren var en ung man i gult, klädd som en man från underjorden. En vit båge hängde över hans breda rygg, och ett svärd och en värja hängde från hans midja.

Si Yangqing tittade upp, skräckslagen av "Tusenögda örnen" som cirklade ovanför. En mordisk blick lyste i hans ögon, men han var hjälplös att stoppa den.

Denna Tusenögda örn var en magisk fågel som uppfostrades av Chang Ban, Järnhandsektens Storäldste. Den kunde se tiotusen meter bort och var särskilt kapabel att urskilja människor och föremål. Det var verkligen en sällsynt och värdefull fågel och best. Ända sedan Si Yangqings vistelseort avslöjades på Chicheng-apoteket den morgonen hade han blivit omringad och attackerad av ett flertal lärjungar från Järnhandsekten. Tvingad att använda den förbjudna tekniken "Restblodsmetoden" flydde han från Chicheng trots att han var sårad. Han hade förföljts av Tusenögonörnen i himlen i över ett halvt dygn.

Förutom Tusenögonörnen, som envist följde Si Yangqing, förföljdes han också av Chang Ban, Järnhandsektens främsta expert, och sju Järnpansargardister, var och en med häpnadsväckande kampsportsfärdigheter.

Si Yangqing hade djupt upplevt den skrämmande kraften hos dessa åtta formidabla figurer under sin tid som medlem i Järnhandsekten. Andre äldste Chang Ban ensam besatt en djupgående färdighet överlägsen hans egen, och hans unika drag, Drakfällhanden, konkurrerade med hans mästares.

De andra sju Järnpansargardisterna var också skickliga i kampsport, konkurrerade med Järnhandsektens väktare, och var särskilt skickliga i konsten att spåra och mörda. Järnhandsekten, känd som Lingnans främsta överherre, hade skickat ut hela sin hord av experter för att omringa och döda Si Yangqing. Bara ryktet om denna bedrift skulle ha gjort honom berömd.

Si Yangqing visste dock att om Chang Ban och hans följeslagare hann ikapp honom igen, även om han använde sin "Restblodsteknik" igen, skulle han ha haft svårt att bryta igenom omringningen. Dessutom skulle varje användning av "Restblodstekniken" minska hans kultivering med 10 % eller 20 %. Med fåglar som Tusenögonörnen som förföljde honom från himlen, hur skulle han kunna fly, oavsett hur mäktig han var?

Dessutom hade hans häst, "Yanri", blivit skjuten av en järnpansrad garde under utbrytningsförsöket. Med blod som nu rann från dess bakdel, skulle han sannolikt inte kunna hålla ut mycket längre även om han försökte rädda sin herre.

Si Yangqing tittade sig omkring, bara för att se en vidsträckt vildmark, utan liv. Men när han red över en kulle såg han plötsligt en vidsträckt, frodig, grön skog framför sig. "Herregud..."

ropade Si Yangqing med benen knutna ihop, och "Skorrande sol" slog bort honom i snabb galopp och försvann blixtsnabbt in i skogen.

Skogen var mörk och tyst, gräset frodigt och grönt. Överraskande nog tornade några träd upp sig 1,2 eller 1,5 meter höga och gömde Si Yangqing och hans häst under de täta grenarna och löven. Han undrade om Tusenögda örnen någonsin skulle se honom igen.

Si Yangqing stannade kort sin häst och tittade upp mot himlen. Solljus sken starkt. Bakom de täta grenarna och löven fortsatte Tusenögda örnen att cirkla, men den verkade ha sänkt sin cirkulation, som om den hade tappat sitt mål.

Si Yangqing blev omedelbart överlycklig. Örnen flög så skamlöst lågt, vilket gav honom den perfekta möjligheten att använda sin Eldörns båge, ett kraftfullt långdistansvapen.

Han lossade tyst den Eldande Örnens båge, drog sin pil och låste sig fast vid Tusenögda Örnens position i himlen. Han väntade på att den skulle falla ännu lägre innan han släppte bågsträngen.

Tusenögda Örnen sjönk ännu lägre.

Nere hördes ett plötsligt, dämpat "pang!" när en bågsträng brast och skickade en pil som blixtsnabbt genomborrade löven och störtade mot Tusenögda Örnen i himlen.

"Chiu..."

Tusenögda Örnen, som anade fara, dök med otrolig hastighet och undvek pilen med nätt och jämnt. Sedan, med ytterligare en frenetisk vingslagning, svävade den högt upp i himlen igen.

Si Yangqing gapade chockat med öppen mun. Han skrek av skam. Eftersom hans kraftfulla skott inte hade träffat Tusenögda Örnen fanns det säkert ingen andra chans.

Med tanke på Chang Ban och de sju Järngardisterna inte långt bakom, redo att när som helst dyka upp igen som svar på Tusenögda Örnens riktade position, mörknade hans uttryck, som en fisk som skulle fångas i ett fisknät.

Si Yangqing suckade mjukt, drog tillbaka sin båge, rullade över och landade på marken, med öronen tryckta mot marken. Han kunde redan höra smattret av hästhovar tusen meter österut.

Till sin förvåning närmade sig ett tystare ljud av fotsteg långsamt från skogens västra sida. Si Yangqing stöttade sig mot marken och svävade upp i luften, glidande som en fågel mot den röda hästen. Han landade stadigt på dess rygg, slängde tyglarna och red iväg västerut.

Hans häst, "Yanri", galopperade som vinden, och på ett ögonblick mötte han mannen som närmade sig från väst.

Han bar två lass ved på sina axlar och släpade sig mot dem. Ett mörkt, medelålders ansikte, draperat i trasiga kläder, avslöjade en enkel bonde. Si Yangqing tyglade sin häst och frågade: "Vem är du, och varför är du här?"

Bonden, som lade märke till Si Yangqings välklädda utseende och hans majestätiska häst, svarade ärligt: ​​"Mitt namn är Yuan Liuduo, och jag är bonde från Huangchen County."

"Huangchen County?" muttrade Si Yangqing, hans ögon fladdrade som om en tanke slog honom. Han fortsatte: "Jag skulle vilja åka till Huangchen County. Vet du vilken riktning?"

"Herr, om ni vill åka till Huangchen County, åk bara norrut. Det är drygt åtta kilometer bort", sa bonden och pekade norrut.

"Ja tack", svarade Si Yangqing nonchalant. Just när han skulle rida iväg tittade han upp på Tusenögonörnen i himlen med rynkad panna. Han visste att när han väl lämnade skogen skulle han bli måltavla för örnen igen. Chang Ban och de andra bakom honom skulle vara i hälarna när som helst. Hans häst, Yanri, blev sårad av en pil och kunde knappt röra sig. Han var rädd att han skulle falla död om när som helst. Eftersom hans häst, Yanri, var nära döden, vore det klokt att överge honom och använda sina Qing Gong-färdigheter för att ensam ta sig in i länets stad. Men en fågel så smidig och klärvoajant som Tusenögda Örnen skulle säkerligen inte följa hans tomma häst, utan fortsätta att förfölja honom.

I denna liv-eller-död-situation måste en sann man agera beslutsamt; det är en hjältes sanna natur.

När Si Yangqings ansikte tänkte på detta var det dystert, en våldsam glimt blixtrade i hans ögon. Han sträckte sig bakom ryggen och drog fram sitt "Krigsvargsklinga", sedan högg han mot bonden med en blixt av klingan och skar ihjäl hans hals.

Si Yangqing rullade sedan ner på marken, lyfte den avlidne bonden med ena handen och placerade hans kropp på hästens rygg. Han tog sedan av sig sin gula mantel, drog den över bonden, och med en klapp på hästens bakdel galopperade Yanri söderut, bärande på liket.

Slutligen, med ett hån i ansiktet, aktiverade Si Yangqing sina Qing Gong-färdigheter och rusade iväg norrut mot Huangchen County. Huangchen County, inbäddat i en bergsdal, var en liten stad i Wei-kungarikets Chicheng. Det var middagstid, solen stod högt på himlen, och en höstvind blåste damm in i staden. Det var marknadsdag, och länets enda huvudgata var fylld med försäljarstånd och myllrade av fotgängare, bönder från hela landsbygden.

Efter att Si Yangqing hade tagit av sig sin gula mantel, avslöjade en svart rock och läderbyxor, leopardskinnsstövlar, och med en båge, ett svärd och en dold vapenväska vandrade han på gatorna med ett helt annat uppträdande.

Efter en lång dag av flykt till häst och en bitter strid i Chicheng var han utmattad och svältande. Naturligtvis sökte han först mat, sedan en plats att meditera och läka sina sår.

Hans blick föll på en kycklingbutik på gatan, och han gick snabbt bort till den bleka, tunnhyade ägaren.

"Jag ska köpa en stekt kyckling", sa Si Yangqing och drog nonchalant fram en silvertacka och kastade den på bordet. "Åh, herrn, ni ser så bra ut. Tjugo cent för en stekt kyckling", sa kycklingbutiksägaren med ett smickrande leende, tog en hängande stekt kyckling och räckte den till Si Yangqing.

Si Yangqing tog stekt kycklingen och gick utan att titta tillbaka. Hans blick skiftade och han lade märke till två män i matchande blå dräkter som stod i folkmassan vid hörnet och höll i långa svärd. De verkade nonchalant titta i hans riktning, men deras ögon var skarpa och observerade honom tydligt.

Detta gjorde Si Yangqing vaksam. Kunde de vara agenter för Järnhandsekten som utökade sitt inflytande där? Eller kanske var de länspoliser, medvetna om nyheterna och väntade på honom?

Si Yangqing låtsades okunnig när han gick därifrån med öronen fästa. Plötsligt blev ljudet av röster och fotsteg från gatan tydligt för honom. De två männen följde honom tätt. När Si Yangqing korsade gatan och gick in i en mindre gränd följde de två männen honom tyst. Si Yangqing hånade med ett kallt, buttert ansikte. Han hade redan anat att de två männens Qing Gong-färdigheter inte var särskilt imponerande. Han kunde lätt döda dem när han nådde en öde del av skogen.

Ett ögonblick senare nådde Si Yangqing slutet av stigen och såg en plätt med tätt grönt gräs och ett litet hus. Han svängde runt ett hörn mot huset och gömde sig med ett snabbt språng i ett träd och väntade på de två männen.

De två fotstegen, avsiktligt tysta, gick på tå runt huset, men deras förföljare syntes inte till någonstans. De två männen tittade sig omkring i panik. De vågade följa Si Yangqing, känd i kampsportsvärlden som "Yan Luo Qing Wang", trots att de var så klumpiga. De var verkligen okunniga och dumma.

"Vilket håll flydde den mannen?" frågade en av männen försiktigt med låg och rädd röst. "Gamle Zheng, håll nere rösten. Om det verkligen är den mannen, skräm honom inte. Vi riskerar att förlora våra liv", sa en annan man.

"Men de högre uppsatta har redan beordrat oss att tillfångata honom till varje pris om vi stöter på honom. Dessutom är belöningen för stor. En belöning på hundra tael guld skulle räcka för att vi ska leva ett liv i lyx. Vi skulle till och med kunna köpa honom en position som länslöjtnant. Hehe..." Gamle Zheng kunde inte låta bli att skratta åt detta och verkade otroligt djärv och arrogant.

"Hmph, hundra tael guld! Ryktet säger att han är en ung mästare inom Järnhandsekten, skicklig i intern kampsport. Hur skulle vi, länspoliserna, kunna hantera honom? Om vi ​​inte hade skickat en signal för att meddela de högre uppsatta, skulle vi inte ens våga följa efter honom!" sa gamle Zheng nervöst och tittade sig försiktigt omkring.

"Är ni säkra på att det här är mannen de säger att de vill tillfångata? Vi verkar ha tappat bort honom, och vi vet inte när de högre uppsatta kommer att anlända!" En annan konstapel, Zhou Tou, började också tala försiktigt. "Jag är säker på att det är den här mannen. Han är klädd som en wuxia-konstnär, särskilt svärdet och kniven vid hans midja. De matchar egenskaperna hos mannen vi nämnde ovan. Men han flydde och försvann så fort han kom hit, kanske efter att ha märkt att vi följde efter honom," sa gamle Zheng.

"Varför väntar vi då inte här på människorna där uppe? Vilket slöseri med de där hundra tael guld," suckade Zhoutou.

"Hmm." Gamle Zheng nickade tungt, men sedan slog en tanke honom, och han tittade upp på träden ovanför.

Samtidigt hördes ett kallt frusande, och en plötslig utbrott av vitt ljus svepte från träden ovanför, likt en blommande lotus. Inuti ljuset fanns ett iskallt långsvärd, som nådde Gamle Zheng och Zhoutou på ett ögonblick. Långsvärdet stack och högg, vilket lämnade två svaga väsande ljud. Gamle Zheng och Zhoutou blev båda knivhuggna i halsen och blödde ymnigt.

Sedan flyttade sig gestalten och avslöjade Si Yangqing, hans svärd fortfarande droppande av blod, en kyckling fortfarande hållen i handen. Han tittade kallt på Gamle Zheng och Zhoutou, som låg och blödde ihjäl. Han stack sitt svärd i skidan och mumlade: "De är verkligen två ämbetsmän. Jag visste inte att Järnhandssekten var så mäktig. Kan det vara så att hela Chicheng, inklusive Gunzhou, har mutats av Järnhandssekten, och att de jagar mig?"

Si Yangqing kunde inte låta bli att röra vid hans bröst. Den hemliga odödliga manualen, "Vägens hemliga skriftrulle", fanns fortfarande där. Det var just denna manual som hade fått honom att förråda sin herre och nu jagas av Järnhandsektens elit.

Han tittade upp mot himlen. Tusenögda örnen cirklade återigen ovanför, runt Huangchen County. Det var tydligt att den hade fått instruktioner från Chang Ban att lokalisera länet. Om han lämnade Huangchen County i förhastadhet skulle han bli måltavla för den igen. Chang Ban och hans män skulle då jaga honom till häst, och han skulle vara utan riddjur. Han skulle inte ha något annat val än att kämpa till döds, utan någon möjlighet till reträtt. Därför tänkte Si Yangqing efter en stund, vände sig sedan om och flög i riktning parallellt med gatan. Nu var han tvungen att hitta ett vanligt bondgårdshus, gömma sig inuti och vänta tills han helt hade återhämtat sin styrka genom meditation innan han kunde planera att lämna Huangchen County.