Prolog (2, Att döda momentum)

Prolog (2, Att döda momentum)

I ett vanligt vedskjul stod stora högar med ved och trasiga burkar på vardera sidan om dörren, medan på andra sidan låg flera buntar med halm, var och en lika hög som en man. Utan att titta noga skulle man knappast märka att halmen hade flyttats och dolt en person inuti.

Si Yangqing satt med benen i kors bakom halmen, ögonen lätt slutna och händerna knäppta ihop i en handsigill. Hans Dantian-inre energi var aktiverad till sin fulla potential. Strålar av vit luft utgick från hans jadevita ansikte och panna, virvlande som rökelse i ett tempel.

Denna färdighet, kallad "Sväljande Andningskonst", var en unik teknik för Fenglun-gänget, som aldrig fördes vidare till utomstående. Endast lärjungar som accepterades av Fenglun-gängets ledare var kvalificerade att lära sig den.

Si Yangqing hade infiltrerat Tieshou-sekten under ett falskt namn, efter att redan ha blivit ledarens direkta lärjunge. Hans infiltration var avsedd att stjäla sektens hemligheter och, med avsikt att utplåna sektens medlemmar, förgöra dem. Nu har Si Yangqing plötsligt avhoppat från Tieshou-sekten och avslöjat sin sanna identitet. Detta beror på att hans mästare, Huang Xuanfeng, ledaren för Tieshou-sekten, för några månader sedan snubblade över "Vägens hemliga skriftrulle" som lämnats kvar av den odödlige kultivatorn, mästare Canghai.

Det sägs att mästare Canghai var en legendarisk mästare från Gunzhou för fem eller sexhundra år sedan, som ensam förintade Qingjiao-gänget, som då dominerade Gunzhou. Det är ingen överdrift att säga att han var den starkaste i Gunzhou, och även bland hela Wei-riket skulle han vara en av få.

En redogörelse för mästare Canghais gärningar säger att han som barn var ett förmöget barn i Qucheng. Tyvärr blev han indragen i undre världen och förintades fullständigt av Qingjiao-gänget, då det största gänget i Gunzhou. Endast Canghai, som var borta och praktiserade medicin, undkom. Senare, genom ett oförutsett öde, mötte Canghai oväntat en odödlig och lärde sig olika odödliga tekniker. När han uppnått sitt mål utrotade han ensam Qingjiao-gänget och ryckte inte bara upp deras högkvarter utan även alla kvarvarande styrkor i andra mindre städer. Han slaktade skoningslöst alla som vågade påstå sig vara medlemmar i Qingjiao-gänget.

Canghais djupa rättfärdighet och hänsynslösa metoder senare i livet ingav fruktan i hela Wei-staten.

Men oavsett om det var i den odödliga kultiveringens värld, där de starka respekteras, eller i kampsportens värld, där de svaga är de starkas byte, beundrar alla de stora och föraktar de små. Därför, när Canghai ensam eliminerade Qingjiao-gänget, trots kvarvarande rädsla, berömde senare generationer honom ofta.

Ursprungligen, eftersom Canghai var en odödlig, var saken över efter att han hade förintat Qingjiao-gänget. Ändå, av okända skäl, efter att ha förintat Qingjiao-gänget och innan han helt flydde in i den odödliga världen, lämnade Mästare Canghai efter sig några ord. Han förklarade att han efter så många år av kultivering inte ville se sina hemligheter gå förlorade, så han begravde "Vägens hemliga skriftrulle" någonstans i Gunzhou, i väntan på att någon med ett öde skulle hitta den och utöva hans kultiveringstekniker.

Detta skulle ha skakat hela Gunzhou, inklusive Wei-riket, och skickat skakningar genom mästarna i alla sekter, både stora och små. Tänk dig Mästare Canghai ensam svingande hela Qingjiao-gänget. Vem i all världen skulle kunna tävla med honom? Om någon kunde hitta "Vägens hemliga skriftrulle" och bemästra den i sinom tid, skulle de kunna dominera världen, och andra sekter skulle säkerligen böja sig för honom.

Dessutom var detta en legendarisk odödlig teknik som kunde ge odödlighet. Rik eller fattig, ädel eller ödmjuk, ämbetsman eller undre världen, vem skulle inte önska odödlighet? Dessutom fanns det odödliga metoder som till och med kunde förändra himlar och jord. Man kan föreställa sig hur otaliga människor har letat efter "Vägens hemliga skriftrulle" under de senaste fem eller sexhundra åren. Ändå har ingen någonsin hört talas om att någon har hittat den. Fem eller sexhundra år har gått, och Canghai-mästarens gärningar har blivit enbart legender, medan "Vägens hemliga skriftrulle" verkar ha försvunnit till en disig, eterisk existens.

Det verkar som att alla vet att "Vägens hemliga skriftrulle" är ouppnåelig, att en sådan odödlig förbindelse måste innebära dolda, förrädiska stigar, dolda för dödliga. Gradvis försvann sökandet efter boken, och från generation till generation blev den inget mer än en berättelse.

Si Yangqing vet fortfarande inte hur hans falske mästare, Huang Xuanfeng, hittade "Vägens hemliga skriftrulle". Allt han vet är att efter att ha fått tag på den drog sig Huang Xuanfeng plötsligt tillbaka i avskildhet i ett år och vägrade att engagera sig i världsliga angelägenheter. Det var bara genom upprepade undersökningar som Si Yangqing snubblade över historien om Huang Xuanfengs förvärv av "Vägens hemliga skriftrulle" och hans begrundan av den. Si Yangqing lyckades sedan få tillgång till Huang Xuanfengs hemliga kammare. Genom att utnyttja sin position som Tieshou-sektens huvudlärjunge och sin förtrogenhet med dess angelägenheter, fann han oväntat en möjlighet att stjäla Huang Xuanfengs gömda "Vägens hemliga skriftrulle".

Si Yangqing blev naturligtvis överlycklig över att få tag på "Vägens hemliga skriftrulle" och fann omedelbart en ursäkt för att lämna Tieshou-sekten.

Huang Xuanfeng, som dock hade förlorat "Vägens hemliga skriftrulle", blev rasande och använde alla möjliga medel för att spåra tjuven. Han upptäckte snart Si Yangqings stöld och avslöjade hans hemliga identitet: innan han gick med i Tieshou-sekten hade han varit en lärjunge till det formidabla Fenglun-gänget.

Detta ledde till den nästan månadslånga oroligheten i Gunzhous kampsportsvärld, där Tieshou-sekten skickade ut sina elitanhängare för att jaga Si Yangqing. Sedan han fick den värdefulla "Vägens hemliga skriftrulle" har Si Yangqing flitigt studerat den. Han har just förstått att dödligas kultivering av odödlighet kräver en grund: en "andlig rot". Enligt denna teori är det bland de miljoner människorna i världen bara ett fåtal utvalda som föds med andliga rötter. De med andliga rötter kan kultivera qi och utöva magi, medan de utan dem, oavsett hur hårt de försöker, inte kan kultivera magiska krafter.

Si Yangqing är fortfarande omedveten om sina andliga rötter. Han vet bara att efter att ha fått "Vägens hemliga skriftrulle" har han studerat dem i över en månad och har ännu inte kultiverat ens ett spår av sann qi, eller magisk kraft. Han har dock lärt sig en extraordinär förmåga från boken: konsten att kontrollera objekt. Detta gör att han kan utnyttja sin inre energi för att skapa en sugkraft, vilket gör att han inte bara kan kontrollera små föremål på avstånd utan också använda den i svärdskonst, dra till sig fiender och döda dem obemärkt. Han hade också använt denna djurkontrollteknik för att döda en eller två kampsportsmästare på kort tid. Även i morse i Chicheng, om det inte vore för den, skulle han inte ha kunnat fly från den sjudödande formationen som Järngardet hade satt upp.

Att bemästra denna djurkontrollteknik var dock bara grunderna i teknikerna i "Vägens hemliga skriftrulle". Det räckte inte för att enkelt döda Järngardet, Chang Ban och de andra. Dessutom behövde denna hemliga teknik döljas, så att den kunde användas för att smyga sig på fienden och överraska dem.

Si Yangqing tänkte till denna punkt, fortfarande slöt ögonen och övade sin energi, men ett slug leende dök plötsligt upp på hans läppar, hans sinne dystert. Chang Ban, med sju Järngarder, hade jagat honom i en halv dag och skulle aldrig släppa honom. Han undrade om tiden var inne att släppa lös sin djurkontrollteknik och döda dem. Han var åtminstone tvungen att bli av med Chang Ban först, så att Tusenögonörnen, utan sin herre, skulle sluta följa honom som en skugga.

"Voff voff... Åååh..."

Några dussin meter utanför vedboden skällde en hund plötsligt. Si Yangqing öppnade ögonen vid ljudet, hans pupiller svagt blodröda, ett tecken på hans "Sväljande andningsteknik". Medan han rynkade pannan och funderade, bleknade det blodröda gradvis.

Skallandet utanför var sannerligen inte utan orsak. Det måste vara varghundarna som hölls av de lokala yamenkonstaplarna, som används för att jaga brottslingar. Jag hade varit så orolig för Qianmu Ying, Chang Ban och de andra att jag hade glömt bort yamenernas varghundar. Jag hade dödat två konstaplar tidigare; de ​​måste ha blivit förföljda av andra yamenkonstaplar.

Men med tanke på hur djärvt dessa konstaplar förföljde mig, kunde det vara så att Järnhandsekten besatt extraordinära magiska krafter, och att Chang Ban och de andra följde mig tillsammans med konstaplarna?

Om så var fallet var det meningslöst att gömma sig. Eftersom jag redan hade förbrukat min energi och min mentala och fysiska styrka var på topp, kunde jag lika gärna avslöja mig själv och möta alla medlemmar i Järnhandsekten i en kamp på liv eller död. Si Yangqing reste sig upp, öppnade taket och avslöjade en kraftig, smal figur. Med det gick han tyst ut ur vedboden, med händerna bakom ryggen, och stod utanför gårdsporten.

Från fjärran i skogen närmade sig nio kraftfullt klädda figurer. Si Yangqing var bekant med åtta av dem. Ledaren var Chang Ban, följd av sju Järnpansrade vakter. Längst till höger var en äldre man i blå dräkt, bärande en krok och koppelande en varghund, förmodligen från den lokala polisstationen.

Chang Ban levde upp till sitt namn, hans långa ansikte täckt av mörkblå märken stora som kopparmynt. Det sades att detta var efterverkningarna av hans felaktiga utövande av den förlorade magiska tekniken, de "Fyra Ödeläggande Demoniska Skrifterna", vilket ledde till att han blev besatt. Ändå hade han lärt sig förfinad inre energi från de "Fyra Ödeläggande Demoniska Skrifterna". Dessutom, vid över sextio års ålder, var han skicklig i de unika kampsporterna i olika Järnhandsektens stilar. Trots att han var den Andre Äldste, överträffades hans kampsportskunskaper endast av de som Sektledaren, Huang Xuanfeng, eller den Store Äldste, Dong Wu, hade. De andra sju Järnrustade Garderna var också bland eliten i Järnhandsekten, kända mästare i Gunzhous kampsportsvärld. De var alla direkta lärjungar till kampsportsmästare över Beskyddarnivån. Bara en av dem, en ung och mäktig Qi Linggun, hade sparrat med Si Yangqing när han i hemlighet blev Huang Xuanfengs lärling. De utbytte sextio drag innan Qi Linggun, med ett överraskande drag, bröt hans stav och besegrade honom med nätt och jämn marginal.

Tänk dig bara, om Qi Linggun ensam kunde strida fram och tillbaka mot Si Yangqing, vilken press skulle då Si Yangqing vara under nu om alla sju Järnrustade Garder kombinerades, plus Chang Ban, Järnhandsektens främsta krigare?

Si Yangqing hade dock de unika färdigheterna hos både Fenglungänget och Järnhandsekten. Under det senaste decenniet av kultivering var både hans skicklighet och kampsport oöverträffade bland hans medlärjungar och till och med inom hela Wei-staten. Viktigast av allt hade han erhållit "Vägens hemliga skriftrulle" och hade börjat förstå magiska krafter, och bemästrat "Objektkontrolltekniken" inom den. Detta var anledningen till att han vågade avslöja sig själv och konfrontera dessa Järnhandsekts mästare.

Faktum är att redan den morgonen, när han omringades och attackerades av dessa medlemmar i Järnhandsekten, hade han medvetet dolt sin "Objektkontrollteknik" och inte vågat avslöja sina sanna förmågor. Men nu fångad i Huangchen County, med tronhållaren "Yanri" död, hade han ingen chans att fly om han inte kunde döda dessa människor. Åtminstone var han tvungen att hitta ett sätt att döda Chang Ban för att undkomma Tusenögda Örnen.

Medan Si Yangqing funderade över detta närmade sig Chang Ban med ett hån i ansiktet, hans blick liknade en död mans.

Tillsammans skingrades de sju Järngardisterna och bildade subtilt Sju Dödande Formationen. Den här gången var de medvetna om Si Yangqings märkliga objektkontrollteknik och var fast beslutna att inte låta honom fly. Den återstående konstapeln, den blåklädde officeren, var faktiskt chefen för den lokala polisstationen, Shi Lanying. Han hade fått instruktioner flera dagar tidigare att samarbeta med Järnhandsekten för att tillfångata Si Yangqing.

Men som länets chefskonstapel var han en välkänd figur, en halvt inflytelserik figur i undre världen. Nu i början av femtioårsåldern var han naturligt kunnig, lugn och erfaren, och han förstod att Si Yangqing utan tvekan var en mästare bland mästare.

Trots närvaron av människor som Chang Ban förblev han försiktig och vägrade att riskera ett dödligt slag genom att reta upp en formidabel figur han aldrig tidigare hade mött.

Således stannade Shi Lanying kvar hos Chang Ban och höll sig medvetet lite bakom honom.