Kapitel 1: Bypojken

 Kapitel 1: Bypojken

Huangchen län är bara ett av Gunzhous trettiosex län. Bortsett från sitt bergiga läge, sin historia och sina obekväma transporter är det ganska ordinärt. Men eftersom det ligger på mellersta breddgraderna har det ett varmt klimat, gynnsamt väder och rikliga råvaror, vilket gör det till ett land med överflöd. Dessutom ligger den uråldriga Kalldimskogen i norr, som vimlar av vildsint djur, sällsynta skatter och exotiska medicinalörter, vilket ger skickliga jägare och samlare en chans att bygga en förmögenhet.

Norr om länsstaden valde en familj vid namn Li en plan tomt och byggde ett litet hus med fyra rum och en innergård. Det sägs att huset är fjorton år gammalt och tillhör en jägarefamilj från en annan region som flyttade hit för att försörja sig på jakt i bergen. Den som vågade bo nära Kalldimskogen måste inte vara någon vanlig människa.

Men trots sin rikedom förblir detta län en avlägsen och fattig plats. Familjen Li, bestående av fyra personer, förutom rektorn Li Yiling, som kunde jaga vilda djur, var de enda som verkligen levde mannen och hustrun, som drev jordbruk, vävde och födde upp höns och ankor. Därför förblev familjen Li fattig.

När höstvinden svepte genom de fallna löven, norr om familjen Li, på en kulle med en liten skog bakom, arbetade de fyra familjemedlemmarna nu tillsammans för att gräva röd jord och tillverka tegelstenar.

Klädd endast i en tunn, grov tygskjorta, kavlade Li Yiling upp ärmarna och avslöjade ett par muskulösa händer som grep tag i en spade och skyfflade leran. Hans rörelser var snabba, tydligen de hos en kampsportare med avsevärd styrka. Han hade dock skyfflat leran från morgon till skymning och ständigt tränat. Hans kinder var lite varma och hans tunna kläder var genomblöta av svett. Hans äldste son, Li Zijie, stod vid hans sida med spaden i handen. Så snart hans far hade skyfflat ner en hög med lera, öste han upp den och hällde den i två bambukorgar. Sedan, bärande den på en axelstång, hällde han innehållet i korgarna framför sin yngre bror, Li Yuan, och grannen, He Daniu.

He Daniu, en tjock, mörkhyad man, var ansvarig för att trampa leran barfota. Han lärde också fjortonårige Li Yuan hur man gjorde detsamma, och såg till att det blev en mjuk slam redo för nästa steg att tillverka röda tegelstenar.

Hans fru hjälpte också till. Tillsammans med Lis fru, Cao, använde hon tegelformar för att hälla leran i formarna och fullbordade därmed det sista steget i tegeltillverkningen. Båda medelålders kvinnorna hade vanligt utseende med blek hy. De bar grova tygkjolar och en duk virad runt bröstet och såg ut som typiska bondkvinnor.

Anledningen till att de alla arbetade tillsammans för att tillverka röda tegelstenar var att familjen Li planerade att bygga ett nytt hus. Den äldste sonen, Li Zijie, var sjutton år gammal och i giftesåldern. För några dagar sedan, genom en grannmakares presentation, blev familjen Li förälskad i den äldsta dottern till en länsskrivare, och de gick med på att gifta sig med henne efter nyår.

Li Yiling tyckte att familjens hus på gården var för litet, särskilt för hans fru, fru Cao. Deras äldste son, Li Zijie, var hennes biologiska son, till skillnad från Li Yuan, som var son till en avliden skådespelerska. Fru Cao hade alltid avgudat sin egen son och behandlat Li Yuan kallt. Nu när Li Zijie skulle gifta sig var hon naturligtvis ivrig att bygga ett nytt hus åt honom.

På andra ställen gick Li Yuan, tillsammans med He Daniu, barfota i leran och hjälpte ibland till att sortera grus. Han använde dock bara sin högra hand för att göra det, eftersom venerna i hans vänstra hand var döda och oförmögna att röra sig. Plötsligt kände han en smärta i foten och skrek tyst. När han lyfte foten såg han en vass järnbit inbäddad i hans röda, leriga fotsula, och blod rann ut. Li Yuans ansikte fylldes av smärta, hans redan jadeliknande ansikte verkade ännu blekare och blodlöst. Han försökte hålla sin blödande fot med handen, men eftersom hans vänstra hand inte kunde röra sig tappade han balansen och stapplade till marken.

De andra hörde Li Yuans skrik, och när de såg honom falla till marken slutade de alla arbeta och tittade frågande på honom.

"Vad är det, Xiao Yuan? Varför slarvar du? Varför reser du dig inte upp och arbetar?" sa fru Cao, obekymrad och hård.

"Pappa, mamma, min fot blev genomborrad av en metallbit", sa Li Yuan ynkligt.

"Det blöder bara lite, inget allvarligt", sa fru Cao.

"Men det gör ont..." Li Yuan rynkade pannan.

"Okej, okej, låt mig förbinda ditt sår..."

Fru He, som tittade från sidan, avbröt vad hon gjorde, drog en lång vit duk från sin barm och gick bredvid Li Yuan. Hon knäböjde bakom honom och förband såret på hans fot. ”Okej, okej, Zijie, nu går vi tillbaka till arbetet”, sa Cao till sin son och vinkade sedan till de andra. Hon vände sig bort från Li Yuan och fortsatte att skopa upp leran och placera den i formen, muttrade sarkastiskt: ”Vilken förlorare…”

Li Yuan satt långt borta i ogräset, ledsen, med värkande fötter. Plötsligt hörde han sin styvmors låga, sarkastiska utskällning. Han kände en våg av sorg och smärta, hans känsliga hjärta slog hårt och tårar vällde upp i hans ögon och rann nerför hans ansikte.

I fjärran grävde Li Yiling fortfarande i leran med en spade, hans händer rörde sig upp och ner. Han kunde faktiskt se Li Yuans tårar välla upp från ögonvrån. Han kände djupt för sin yngste son och tyckte synd om sin förlamade vänstra hand och sin biologiska mor, Su Yun'er. För fjorton år sedan var Wei-statens undre värld i kaos. Röda Turbangänget och Storknivssällskapet slogs, och hans konkubin, Su Yun'er, hade dött i det inbördes kriget. Tragiskt nog hade spädbarnet Li Yuan blivit skjutet i vänster arm av en förgiftad pil, vilket lämnade honom med ett obotligt handikapp. Nu var hans fru, Cao, ansvarig för hushållet och älskade sin äldste son, Li Zijie, samtidigt som hon försummade Li Yuan, sin icke-biologiska son. Vad kunde han göra?

Li Yiling suckade och skakade på huvudet och låtsades okunnig om grälet mellan Li Yuan och hans fru medan han fortsatte att gräva lera.

Kvällen gick snabbt. När solen gradvis gick ner i väster mörknade ljuset gradvis, och Cao slutade slutligen arbeta. Hon utbytte några ord med He Daniu och hans fru innan hon återvände hem för att laga middag åt gästerna.

När natten föll var hela Huangchen County mörklagt, förutom några lampor i några hus. Utanför blåste höstvinden in med en kyla.

De fyra medlemmarna i familjen Li och paret He samlades för middag. Oljelampor hängde på vardera väggen i hallen och lyste upp matbordet i mitten och alla andra.

Eftersom He Daniu hade blivit inbjuden att tillverka tegelstenar och bygga huset, krävde middagen för hans gäster naturligtvis en generös måltid. Bordet var nu dukat med en stor skål bräserad fläsk, två grönsaker, en tallrik bondbönor och en kanna risvin. Li Yiling och He Daniu njöt av det.

Bredvid dem hade Li Zijie, en ung man, också lärt sig att dricka lite. Kanske för att de skulle gifta sig, klirrade han också med glasen med He Daniu och skrattade då och då.

Endast Li Yuan satt i ett hörn, med sin smala figur och vänster hand hängande ner, och åt från sin skål med höger. Eftersom hans familj inte var förmögen och kött sällan åts, kunde han inte låta bli att vara lite girig efter det bräserade fläsket på bordet. Han tog bara några fler bitar, men Cao himlade med ögonen och muttrade något och sa att Li Yuan var bra på att äta och inte bra på någonting.

Så, efter att ha tagit en stor bit bräserad fläsk, lade Li Yuan den i sin skål och åt snabbt sitt grova ris, tyst, till skillnad från sin bror och far som njöt av glädjen i att dricka och äta. Efter en stund mättade han magen, sa adjö till sin far och lämnade bordet ensam och gick mot sitt rum i östra flygeln.

"Xiao Yuan'er, din fot är skadad. Kom inte hit och gör tegelstenar imorgon. Gå tillbaka till din skola och lär dig mer av din lärare." sa Li Yiling till Li Yuans gestalt bakom honom.

"Jag förstår," svarade Li Yuan.

Sedan haltade Li Yuan in i sitt rum.

Rummet var beckmörkt. Li Yuan trevade sig fram till vänster och stannade vid ett bord. Han hämtade en tändsticka ur minnet, blåste hårt och tände sedan oljelampan på skrivbordet.

Lampan lyste upp med en svag låga och lyste upp det lilla rummet. Mittemot skrivbordet stod en stol, sedan en säng. En liten trälåda stod mot väggen bredvid sängen. Bortsett från det fanns inget annat i rummet.

Li Yuan satt tyst i stolen och stirrade omtöcknad på lampan. Hans tankar vändes till hans biologiska mor, som längtade efter hennes död. Legenden säger att när hans mor, Su Yun'er, födde honom, träffade hon en munk och en taoistpräst som sa att han hade andliga rötter och en koppling till taoism och buddhism, därav namnet "Li Yuan". Senare, mitt i kaoset under Qingzhouupproret, flydde familjen Li. Han skadades av en pil medan han var i sin mors armar, och Su Yun'er dog senare av sjukdom.

Nu begrundade Li Yuan sin familjehistoria med en viss melankoli, hans tankar gled plötsligt till I Chings mystiska värld. Han öppnade en låda och avslöjade flera staplade, åldrade pappersböcker. Den översta, skriven med Weibei-skrift, bar titeln "Yi Shu Gui Zang". Det var uppenbart att detta inte var en lärobok från en kyrka eller akademi, inte heller ett exemplar av De fyra böckerna och Fem klassiker, utan snarare en text av någon mystisk och mystisk natur.

Han drog fram "Yi Shu Gui Zang", förde den nära oljelampan och började läsa med ena handen.

Denna "Yi Shu Gui Zang" innehöll en omfattande redogörelse för astrologi, spådom, poesi och musikteori. Betydelserna på dessa sidor erbjuder ofta okonventionella och okonventionella insikter, vilket gör dem fascinerande att läsa.

Ända sedan han lånade den här boken av sin vän Xue Renhuai på akademin var Li Yuan så trollbunden att han köpte det gamla exemplaret för tre cent. Under de kommande två eller tre åren läste han den sju eller åtta gånger.

Det var genom den här boken som han först förstod den vidsträckta världen utanför och dess extraordinära kampsporter. Ända sedan han läste de olika märkliga och bisarra artiklarna i "Yi Shu Gui Zang" och senare förvärvade andra excentriska läsningar, hade hans inre värld för länge sedan lämnat det avlägsna och öde Huangchen County.

Han hyste en vag önskan att lämna det lilla Huangchen County och ge sig ut i den vidsträckta världen, den dödliga världens värld.

Han delade dock aldrig dessa tankar med utomstående. Hans reserverade personlighet fick honom att förstå att hans far, på grund av sin amputerade vänstra hand, inte riktigt hade satt sina förhoppningar till honom.

Faktum är att hans far, Li Yiling, förutom att vara skicklig på att fånga vilda djur, också var kampsportare själv. Innan familjen Li flyttade till detta län för fjorton år sedan var de en framstående kampsportsfamilj inom Röda Turbangänget i Qingzhou. På grund av strider mellan gängen i Qingzhou och upplösningen av Röda Turbangänget tvingades familjen Li att flytta till Huangchen County och leva i avskildhet.

Li Yiling ville inte diskutera dessa tidigare händelser inom familjen Li, men familjen brukade då och då underhålla gäster utklädda till jianghu-människor, tidigare medlemmar i Röda Turbangänget och vänner, och Li Yuan hade en vag kunskap om dem genom att höra dem.

Men eftersom Li Yuans vänstra hand hade varit förlamad sedan barndomen, vilket gjorde honom olämplig för kampsport, förde Li Yiling inte vidare familjens inre kampsport, "Långa nävens kraft", till honom, och han lärde honom inte heller några kampsporter. Li Yiling lät honom helt enkelt gå i skola från ung ålder i hopp om att bli akademiker och uppnå akademisk framgång. Eftersom hans vänstra hand var förlamad var det bäst för honom att undvika inblandning i jianghu-striderna.